HEM

OM OSS

ANNONSERA

KONTAKT

‍‍‍ARKI‍‍‍V

Solen lyser in genom ateljéfönstret, över den gröna och ofta avbildade Chesterfield soffan, ned på en äkta matta. Mitt i sitter Markus Åkesson, grabben från Sporsjö som f‍‍‍örst gick i andras fotspår, men som så småningom valde sin egen väg.

– Jag har alltid varit en tecknare, fascinerats av det. Fast när jag var ung trodde jag inte att man kunde ha det som yrke och gjorde istället som mina bilintresserade kompisar, utbildade mig till svetsare. Det var inte min grej.

Markus började med motivlackering och en dag fick han erbjudande om att börja arbeta som glasgravör hos Jens Leek. Han kom närmare konstvärlden och fick känna på hur den funkar, som han säger själv.


HUR FUNKAR DET?
– Hahah. Ja. Det är en helt annan värld. Alla yrken har olika kulturer och man måste kunna  språket på något sätt. Jag hade aldrig varit på ett konstgalleri innan jag började med gravyr, jag visste ju  inte hur man skulle bete sig. Då var jag 22 år, kanske 23, förklarar han och fortsätter; – Glaset var en bra skola. Det är ett ickeförlåtande material och gav en stabil  grund att stå på. Efter det gick jag på Ölands konstskola och började måla. Då tänkte jag; jag ska se om det här fungerar, kanske går det att leva på.

VAD HÄNDER OM INSPIRATIONEN TAR SLUT?
– Jag målar varje dag och får bara fler och fler idéer medan jag håller på. Jag är en åtta till fem-kille. Jag måste sova, äta och motionera för att kunna prestera. Men min inspiration den tar aldrig slut.

VILKEN ÄR DIN DRIVKRAFT?
– Det är målningarna i sig. Jag vill till min ateljé för att måla, jag älskar att jobba. Varje målning är som en egen värld för mig. Jag går in i den, skapar ett eget universum och det i sig är meditativt.

Jag är helt och hållet där och efter många timmar vid duken känner jag mig utvilad, lugn och inspirerad, aldrig trött. Kanske är det det som gör att jag kommer ihåg de målningar jag gjort genom åren in i minsta detalj.

DU HAR INTE RIKTIGT SAMMA UTTRYCK IDAG SOM FÖR KANSKE FEM ÅR SEDAN, HUR SER DU PÅ DET?
– Jag vet inte riktigt om jag utvecklats. ‍‍‍Eller om det jag gör nu är att gå framåt eller bakåt. Jag gör det jag känner för, då blir måleriet bäst. Jag har haft anställningar tidigare där jag har gjort tråkiga saker. Men i det här yrket går inte det. Då blir det ingenting. Jag måste göra det jag själv tycker om och älskar oavsett uttryck.

ÄR DU ALDRIG ÄNGSLIG I DET, VAD ANDRA SKA TYCKA OM DINA MÅLNINGAR EXEMPELVIS?
– Jag har aldrig varit rädd för att uttrycka mig. Det är ju bara måleri. Det är inte som att jag kan ramla ner och slå ihjäl mig om något går fel. Det finns inget att vara rädd för.

DU MÅLAR GÄRNA AV DINA BARN OCH DERAS KOMPISAR?
– Ja. Och speciella föremål. Jag hittar eller får saker och ställer  dem i ateljén, så brukar de komma till mig i olika sammanhang. Jag ser dem i scener. Samma sak är det med människor. Plötsligt kan någon komma in i ateljén och jag får ett behov av att sätta dem i ett  sammanhang.  Det bara är nåt med den personen eller det utseendet, eller föremålet för den delen, som fascinerar mig.

HAR DU NÅGON DRÖM?
– Min dröm är redan uppfylld. Min dröm är att måla och kunna göra det varje dag och samtidigt kunna tänka på andra saker än hur jag ska försörja mig. Jag är otroligt tacksam för det.

FAKTA:
Markus Åkesson bor i Nybro tillsammans med sin hustru keramikern Ellen Ehk och barnen Tinja, Edvin, Charlie och Valentin. Just nu är han aktuell med en samlingsutställning på Vida Museum i vinter tillsammans med bland annat Ellen och Vilnius international painting triennial.

Markus Åkesson

I en röd tegelbyggnad i Pukeberg tillbringar målaren Markus Åkesson
från Sporsjö sina dagar. Uppslukad i dukens parallella universum,
i sin ateljé, gör han det han alltid drömt om att göra, målar.  

I

TEXT:ULRIKA MELIN WAHLIN
FOTO: MÅRTEN EKBLAD