Malin Wollin: Aldrig någonsin i hela mitt liv att jag skulle bo i Kalmar

Allt låter inte bättre på engelska och jag älskar det svenska språket.
Med det sagt; Animal meadow, det har något.
På animal meadow, djurens äng, en gång betesmark för kungens animals, har vi bott i hisnande sjutton år. Det kanske inte är hisnande för dig, du kanske har bott där du bor i femtio år.
Men jag trodde aldrig att det skulle bli så här, jag är faktiskt lite tagen på sängen.
1991 lämnande jag mitt decentraliserade liv tre mil norr om stan för att börja på Funkaboskolan. Det var givetvis ett stort steg för en tanig tolvåring, men jag hade många långa steg inplanerade i framtiden. Herregud så långt jag skulle ta mig i livet! Stockholm var ett minimun, Los Angeles rimligt.
Jag såg mig omkring i Funkaboområdet och tänkte ”Här skulle man kunna bo.”
Fast det gjorde jag inte. Aldrig någonsin i hela mitt liv att jag skulle bo i Kalmar rent allmänt och i ett radhusområde på spottavstånd från min gamla högstadieskola rent synnerligt, meadow eller inte.
Men tänka sig, det blev inget storslaget för mig. Om man med storslaget inte räknar in Sveriges mysigaste radhus, en altan med solnedgång och en skog full med ekar.
Jag är trög och hemmablind som person, jag tycker att Sverige är jordens centrum och att Kalmar är Sveriges knutpunkt. Vi har nära till havet, Öland, Oskarshamn och därmed Gotland, nära till Köpenhamn och därmed kontinenten. Det är långt till Stockholm, men det kanske är lika bra.
Och i linje med den trögheten så anser jag att Djurängen är Kalmars centrum och det absolut bästa området i Kalmar.
Vi har nära till en härlig skog, till en nybyggd skola som är snygg, nära till Berga centrum, nära till min favoritrestaurang Matstugan, nära till stan, nära till en bro som bär oss över till Guldfågeln arena och Hansa city.
Dessutom har vi nära till våra söta grannar, och det finns ingen annanstans.
Och ibland strösslar någon grönytan på andra sidan Djurängsvägen med diverse får, vilket innebär att vi med jämna mellanrum har nära till lamm. Närhetsprincipen säger att inget kan vara gulligare att ha nära till.
I sjutton år har jag suttit på min äng med djur och i höst skickar jag mitt tredje barn till Funkaboskolan en spottloska bort.
Jag klappar lammet i mitt knä, blickar bort mot Ikeaskylten och vet att man kan få en mycket sämre start i livet.

/Malin Wollin
Fembarnsmamma och före detta fotbollsfru som skriver kolumner, blogg, böcker och artiklar. Bor i Djurängen, i Kalmars mysigaste radhus.